född 2 november 1858, död i december 1932, var en svensk idealistisk konstnär. Krouthen föddes i Linköping och var son till handlaren Conrad Krouthen och Hilda Åberg. Släkten Krouthen kom från Norrköping och flera generationer hade arbetat som tenngjutare. Familjenamnet Krut ändrades genom att varubeteckningen Krut-tenn förfranskades till Krouthen. Conrad Krouthen kom till Linköping 1850 och startade en manufakturaffär vid Stora torget. Affären gick bra och 1857 kunde han gifta sig med sömmerskan Hilda Åberg. Krouthen kunde växa upp i ett välmående hem och han fick börja skolan på läroverket i Linköping. Vid 14 års ålder slutade han skolan och började arbeta åt fotografen och målaren Svante Leonard Rydholm som hade en atelje vid St. Larsplan. Krouthen fick lära sig grunderna i både målning och fotografering och vid 16 års ålder började han på Konstakademiens principskola i Stockholm 1875. Den treåriga utbildningen innebar att eleverna fick lära sig att rita av klot och profiler, djur och växter. Efter de tre åren fick Krouthen fortsätta vid akademin. I kursen "Lägre antiken" fick eleverna rita av gipsmodeller, i "Högre antiken" teckna efter levande model och i "Landskapsskolan" fick eleverna måla landskap. Under studietiden sökte sig många elever utanför skolan och Krouthen lärde känna konstnären Edvard Perseus. Perseus var kritisk till utbildningen på akademin och tog med sina elever bland annat till Mariefred och Gripsholms slott för att måla av naturen.  Related Paintings of johan krouthen :. | var i tradgarden | sandstrand | portratt av konstnarens mor | gotlansk strand, | utsikt mot refvens grund |
Related Artists:
BREENBERGH, Bartholomeus
Dutch Baroque Era Painter, ca.1598-1657 Dutch painter, draughtsman and etcher. He was one of at least eight children of a wealthy Protestant family in Deventer, where his father was the town pharmacist. After his father's death in 1607, the family left Deventer, probably moving to Hoorn. No artist then living in Hoorn could plausibly have been Breenbergh's teacher, and given the fact that his earliest works reveal the stylistic influence of the Pre-Rembrandtists, it is more probable that he was apprenticed in Amsterdam. In 1619 he was called upon to give testimony in Amsterdam: on this occasion his profession was listed as 'painter'. His oeuvre can be divided stylistically and iconographically into two distinct groups. He belonged to the first generation of DUTCH ITALIANATES, northern artists who travelled to Italy in the 1620s and were inspired by the light and poetry of the southern landscape. The work of this period consists of numerous Italianate landscape drawings and paintings.
John linnell
1792-1882
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.